Poeten Göran Strömqvist om livet och skrivandet
Vi knådas till människor i vårt livs filialer barndomen, kärlekslivet, familjelivet, yrkeslivet, kulturlivet, sjukdomarna o.s.v. Jag har varit lärare i 40 år, gift lika länge, och har nu en backspegel att studera. Vad gör man med sina misslyckanden, sina bananskal och sin sena mognad? För vem mognar inte sent? Pensionärstiden ger tillfälle till överblick och rekapitulering, ett påstående som knappast är nytt. Men vad är nytt? Det är nytt som är nytt för den enskilde. För mig blev det en nyhet, att jag efter 30 års handledning av blivande lärare samtidigt förbättrade min iakttagelseförmåga, min språkliga och stilistiska säkerhet så pass, att jag fann det möjligt att skriva protokoll om mig själv, dvs dikter och noveller. Min arbetsmetod i yrket var att försöka notera mina iakttagelser så pass precisa att jag kunde överlämna dem direkt till lärarstudenten. Samtidigt växte behovet av en fördjupad människoiakttagelse fram som med tiden vändes mot mig själv. Och den har följt mig in i pensioneringen. Där upplever jag nu barndomen, familjelivet, yrkeslivet ännu en gång, påtagligt egocentriskt. Jag bryr mig mindre om samhället och världspolitiken. Jag har ett annat material att bearbeta, är snart 85 år. Man får passa på medan man är ung, som Putte Wickman brukade säga. Skrivandets resultat utgör belöningen för uthärdandet.
Intressant är att många av 2000-talets unga svenska författare redan verkar ta itu med sin ungdom. Johanna Nilsson och Daniel Sjölin till exempel. Runt mitten av förra seklet och tidigare tycktes författare mena att det krävdes ett mera genomlevat liv innan man börjar skriva om sig själv. Björn-Erik Höijer, Bertil Malmberg till exempel. Men undantag finns förstås. Dit hör ju Lars Ahlin som tidig ungdomsskildrare och Åsa Linderborg och Göran Thunström som förhållandevis sena. Man kan undra vad det är som triggar igång skildringen av den egna barndoms- och ungdomstiden hos en författare. Ibland ett behov av att skriva av sig eller att se tillbaka, att forska och reda ut vem man är och hur man blivit den man är. Eller ett behov av att se sig själv i den tid som var då och som är nu. Men skälen är av mindre betydelse. Det är ändå den litterära kvaliteten som räknas. Kanske finns likväl här något att beforska: Hur skiljer sig ”sena” författares ungdomsskildringar från de ”tidiga”? Vad uppehåller man sig vid? Vilka är problemen?
Själv är jag som sagt en sen arbetare i denna vingård. Men man vill likafullt bli läst. Till det krävs ett uppmuntrande förlag och – inte minst – läsare. Vem köper, lånar lyrik i våra dagar? Bibliotekstjänst drar ner på sitt intresse för nyutkommen lyrik därför att biblioteken inte köper in nya diktsamlingar därför att folk inte längre lånar sådan litteratur. Alltså får man jobba litet själv. Roligt är att hyra bord på en marknad, stå där och fånga blicken från någon passerande och ropa: ”Vill du att jag läser en dikt för dig? Kom så får du höra!” Och visst kommer man, står stilla och lyssnar och köper kanske en bok. Eller talar med en restaurang i närheten och erbjuder sin medverkan under en mysfredag: ”Välkommen till en kväll med god mat och lyrik. 200 kronor för måltiden. 100 kronor för en diktsamling.” Eller sätter upp en poster hos TRAKTENS LIVS med ett par tillgängliga diktböcker att bläddra i och beskedet: ”Jag kommer att gå runt och sälja de här böckerna på lördag. Och om du vill så läser jag också en dikt för dig. då”
Man får passa på medan man är ung.
Göran Strömqvist
som 2012 kom ut med diktsamlingen “Kartongerna på min vind” på Oppenheim förlag
